Jag går sönder. Totalt. Ett bryt utan dess like. Känner för att bara lägga mig ner och gråta ögonen ur mig i en megahet dusch. Få en sådan extrem panikångestattack som gör att jag inte får igång andningen igen på länge. Säga vad man vill, men känslan av att inte kunna andas är i paniken rätt befriande ändå.
Varför vill jag göra detta då? Ingen som vet. Finns det någon att berätta det för? Verkligen inte. Finns det någon som ens skulle bry sig om det? Skulle inte tro det. Vad gör man åt det då? Man klistrar på ett leende som ser lagom trovärdigt ut utåt och fortsätter som ingenting har hänt. Förr eller senare tar tiden hand om det problemet, jag föredrar förr. Men jag har gjort detta ett tag nu och känner att trots alla försök så bleknar leendet. Trösten är att jag har tagit mig igenom värre saker, mycket värre. Så det borde gå, åtminstone en gång till.
Och efter en nästintill sömnlös natt tack vare hosta, sms, samtal och grannfest, så är det nu dags att bege sig och ge sina sista krafter på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar