Midsommarhelg

Oj vilken helg det har varit. Försökt i bästa mån att kombinera jobb med kalas. Det har gått bra men lite småtrist måste erkännas. Fredagen slutade väl inte på bästa sätt kanske.. Blev skallad av en tjej som skulle ge mig en kram. Och just på skindiversena. Det gjorde ont vill jag lova! Aj så ont! Promenerade iväg för att hitta en toalett och se hur stor skadan var och tvätta rent, såg att en av dom var på väg att åka ur, så jag fick skynda hem och försöka rätta till det. Så var den kvällen över.. Nu hoppas jag bara att den växer fast igen, har ingen större lust att åka in och göra om..

Sen kom lördagen, jobba jobba jobba! Och hem, stressa, iväg och hämta Ann-Sofie! Lysekil nästa! Och vilken kväll det var! Herregud. Folk överallt! Vi åkte in i tron att vi skulle vara där ett par timmar och sen åka hemåt. Strax efter fem på morgonen var jag hemma. Kul var det!
Däremot börjar jag känna en bekant törst nu, vinet i kylen liksom pratar med mig.. Funderar på om man vågar ta sig några glas till helgen som kommer, bara se hur jag reagerar :)

Gillar inte riktigt hur kroppen reagerar på antideppen, magen börjar vänja sig, men jag mår riktigt illa mest hela tiden. Ungefär som när jag käkade Champix för att sluta snusa. Men min sömn är rubbad. Jag hade problem med sömnen redan innan, den har inte blivit bättre kan jag lova! Och rastlösheten. Står och trampar hela tiden när jag ska stå still. Hoppar med benen när jag sitter ner. Inte klokt nånstans. Bara hoppas det går över. Jag har ju inte ens gått upp i den mängden jag ska äta än. Äter fortfarande halv dos och tänkte göra det ett par dagar till. Aja, den som lever får se hur historien slutar! =)

En vit framtid

Ett nyktert halvår var ju inget annat än önsketänkade! Pratade med farbror doktorn i fredags och det blir ett nyktert år! Ett helt år?! Jo jag får ta mig ett glas vin eller två, men säkrast är att skippa det helt. Varför? Jo för att nu ska vi göra en aggressiv attack mot ångesten. Medicinering och terapi ska få ordning på den är tanken. Det värsta är att man känner sig ju som ett klassat psykfall när man ska knapra antidepressivt. Fast det är väl smällar man får ta. Lättare att låta folk tro det än att förklara vad panikångest är och vad det gör. Det är inte bara panikångesten vi ska få bukt på, det är min generella ångest med. Den är inte att leka med. Och mina utbrott. Bäst var i helgen: Falken- "så då kanske du slutar bli sådär jättearg för ingenting?!" Den meningen fick mig att flippa vilken sekund som helst, för det är just det som är. Jag går inte i taket utan anledning. Det jag felar i är att säga ifrån i tid innan det går för långt. Men anledningen till att jag gör så är den att ingen lyssnar på mig ändå. Det är först när jag får mina utbrott som folk uppfattar att jag också vill göra mig hörd. Och då är det försent. Inte konstigt ändå att jag stänger in mig i hemmet i perioder.

Metaltown var det i helgen. Kan sammanfattas snabbt med "festen är i toalettkön"! Och gissa om den var det! Herregud vilket drag det var där. Iaf när jag och Ann-Sofie var i farten! Dom flesta banden var toppen, missade en del dock men sånt får man räkna med. Tyckte däremot att det var trist att jag missade Raubtier men det kommer fler tillfällen. Trots fyra lila tår, två mer eller mindre skinnflådda, en platt lilltå, skakningar i kroppen, trötthet, kyla och näringsbrist så var det en riktig toppenhelg. Den hade däremot varit snäppet bättre om jag sluppit min enorma hemlängtan ;)
Kom hem idag på förmiddagen, möts av en Meister på parkeringen som helst hade krypit in i mig om han kunnat, han vägrade släppa mig. Väl inne i lägenheten säger jag ett snabbt "Hej Hera!" och hör hur hon skyndar sig ner från garderoben och skulle även hon upp i famnen. Båda två svansade efter och turades om och enades om min uppmärksamhet. Sen ville Meister ut igen och Hera har inte gjort annat än att ligga på min mage och njuta. Finns inga ord att beskriva känslan över att bli mött av så mycket kärlek när man kommer hem. Och folk säger att katter är självständiga och inte beroende av matte/husse på det sätt hundar är. Tss, då ska ni bara se mina barn! Ojojoj!

Tack så jättemycket Gagge för att du lät mig och Ann-Sofie våldgästa i helgen! Underbara människa! Och tack än en gång Sandra för hjälpen med mina älsklingar! Guld :)

Hemlängtan

Oj herregud, jag känner av den redan nu! Den obligatoriska hemlängtan! Ojojoj! Det är att stressa upp sig jo jag tackar! Finns ingen hejd på ångesten som strider i mig just nu. Suck är ett bra ord i detta läge. Och bäbisarna. Gud så jag saknar dom! Och jag har inte ens åkt än! Men just det att veta att jag ska lämna dom i över två dygn, det känns. Inte vara där för dom, inte prata med dom, inte morgonmysa med Meister, inte mysa i solen på balkongen med Hera.. Separationsångest? Nej, inte det minsta ;) Men jag ser ju såklart fram emot helgen med. Det är ju Metaltown FFS! Rammstein! Sabaton! Sonic Syndicate! Raubtier! In flames! Bullet for my valentine! Oooh jag säger då det! Rara Gagge förser mig och Ann-Sofie med husrum. Han är bra snäll han, när han vill såklart :) Klurar lite på alkohol eller inte alkohol. Känner av min axel och då bör jag inte dricka, och inte med tanke på det som hände förra helgen med attacken. MEN så kanske det är sista helgen på runt ett halvår som jag faktiskt får dricka på. Får helt enkelt känna efter och se vad axeln säger. Bäst hade varit om man kunde dricka och ändå komma ihåg att man har ont och får ta det lugnt ;) Man kan inte få allt här i livet! Tänk om man ändå kunde få det! Inte allt kanske, det hade nog varit tråkigt.. Men lite mer. Bara lite mer. Jag vet bestämt vad jag hade önskat mig då :)

Nykterist?

Vad i helvete är detta? Ska jag inte ens få ta mig några glas utan att sluta andas? Verkar inte bättre, så jag får nog dessvärre slå mig in på den nyktra banan! Förutom nästa helg då såklart. Nykter på metaltown? Nej det är inget man ens skämtar om. Sen är det ju midsommarhelgen.. Får man vara nykter på midsommar? Egentligen får man nog vara det, eftersom man ska upp och jobba dagen efter. Men är det verkligen midsommar då? Jag får nog säga pass på den frågan. Fick i vilket fall som helst en attack igår, sen vet jag inte om det berodde på alkoholen eller något annat. Men fortfort fick jag skynda mig hem. Blev liggandes en bra stund, närmare en timma innan andningen var normal igen. Hmm. Psykfall? Råder delade meningar om det ;) Jag har i alla fall fått veta att det kommer ta ett bra tag att få bukt med det. Tid, tålamod och vilja. Nu är ju ett av mina problem just tålamodet. Jag äger inget tålamod. Men det ska visst bli bättre säger dom. Övningarna ska få mig att arbeta upp ett tålamod. Men jag tvivlar på det. Hoppas på det bästa men är beredd på det värsta.
Om man ska ut och terapispringa lite i skogen kanske? För att sen slå sig ner i soffan med en bra film! Det tror jag att jag ska satsa på :)

Slarv!

Ajajaj! Drömde häromnatten att jag tog mig en snus, och vaknade med ett sånt dåligt samvete så det finns inga ord att beskriva! Och vad tror ni jag gör idag? Tar en snus!! Köper mig en dosa vit General, luktar i dosan och sträcker mig efter en liten jäkel. Lägger den under läppen och helt plötsligt kände jag mig hel igen! Den saknade kroppsdelen var på plats! Ååååh vad jag har saknat det! Ååååh vad jag hatar mig själv nu. Men det var ack så gott så gott. Och precis vad jag behövde. Nikotinkicken kom och strax därpå illamåendet. Fast fram tills dess var jag i himmelriket! Gav bort dosan på direkten så jag inte har någon hemma, då skulle det vara kört. Men nu håller vi oss ifrån det giftet. Som sagt, jag har inte kommit så här långt för att misslyckas! Nya krafter hämtade vi i den snusen, så nu tar jag hundra dagar till ;)

Ingenting är som det ska vara, och det som är kaos verkar helt plötsligt rimligt. Det jag verkligen borde göra har jag ingen lust med, det som inte är okej och som jag vet skadar mig på ett eller annat sätt är det jag dras till. Allt som händer, allt som sägs, allt som görs ger mig ångest. En ångest som ger mig andningssvårigheter, en ångest som får mig att ligga sömnlös om nätterna, en ångest som ger mig magont, en ångest som inte låter mig fungera "normalt", en ångest jag levt med i alltför många år. Men så vill man göra något åt det och möts av en som dömer en. Inte med ord, nej värre. En som dömer mig med blicken. Orden hon säger och blickarna hon ger har två olika budskap. Ska ge det en chans till, har jag tur så var det en missuppfattning från min sida. Hoppas kan man ju.

Nu är min älskade lillasyster och hennes son på väg hit för att spendera natten här. Mysfaktorn är hög! Städar för fullt så det ser hyfsat representabelt ut ;)