Ingenting är som det ska vara, och det som är kaos verkar helt plötsligt rimligt. Det jag verkligen borde göra har jag ingen lust med, det som inte är okej och som jag vet skadar mig på ett eller annat sätt är det jag dras till. Allt som händer, allt som sägs, allt som görs ger mig ångest. En ångest som ger mig andningssvårigheter, en ångest som får mig att ligga sömnlös om nätterna, en ångest som ger mig magont, en ångest som inte låter mig fungera "normalt", en ångest jag levt med i alltför många år. Men så vill man göra något åt det och möts av en som dömer en. Inte med ord, nej värre. En som dömer mig med blicken. Orden hon säger och blickarna hon ger har två olika budskap. Ska ge det en chans till, har jag tur så var det en missuppfattning från min sida. Hoppas kan man ju.

Nu är min älskade lillasyster och hennes son på väg hit för att spendera natten här. Mysfaktorn är hög! Städar för fullt så det ser hyfsat representabelt ut ;)