Okej, det går inte längre. Försökt in i det sista att hitta annat ställe att få ut allting på, för jag tycker det är både trist och ledsamt att bara skriva tråkigheter. Men nu måste det ut! Det går inte längre! Gårdagen fick bägaren att rinna över. Förvirringen som rådde var total. Och givetvis försätter jag mig själv i situationen. Finns ingen annan än mig själv att skylla på.
1. DIG har jag inte träffat på flera år. Men dagen vi sågs igen så var det ingen pinsam tystnad, det var inge konstigheter, det var inte spänt, allting bara var, allting bara hände. Och allting kändes så bra. Inte bara kändes bra, det känns bra. Problemet är bara det att du har en förmåga att göra mig besviken. Helg efter helg nu. Och jag är trött på besvikelser. Jag är trött på att anpassa mig efter hur alla andra kan och inte kan. Jag är trött på att vara ledsen.
2. Och ledsen var precis vad jag var igår. Då fanns DU där. Du har funnits där fler gånger när jag behövt det. Säger rätt saker och får mig att glömma problemen för en stund. Många gånger bara för att du är så totalt jävla sjuk så man inte kan annat än att skratta. Mycket tack vare dig flöt kvällen på trots att jag var ledsen i ögat. Och tack vare dig fick jag sova inatt. Det hade jag troligen inte gjort annars.
3. Även DU gjorde att mitt humör igår lättade lite. Det kändes gott att få träffa dig igen, och sitta ner och bara tjöta lite. Och jo, känner att jag saknar dig. Visste egentligen mycket väl att jag gjorde det. Kanske bara inte riktigt på det sättet..
4. Nej, jag vill inte ligga med DIG! Kan du förstå det?! Hur många sätt kan man säga nej på egentligen? Åååååååh sopa!
Gårdagen var trots tåren i ögat riktigt toppen, saknat folket faktiskt. Känns ju som att alla varit och ränt på sitt håll det senaste så att ha dom flesta samlade på ett ställe igår var inte det minsta tråkigt :)
Biverkningarna på Citalopramen börjar ge med sig. Illamåendet släpper lite, nu är det mest bara så det stör på morgonen och på nätterna. Sover bättre gör jag också. Däremot är jag inte så förtjust i dom verklighetstrogna drömmarna som kommer med dom, men det var så jag reagerade på Champixen med. Kanske släpper det också? Annars får jag väl lära mig leva med det! Känner i vilket fall som helst att dom gör verkan nu. Dom gör det dom ska. Det har gett mig lite lugn i själen. Ilskan jag går runt med i mig börjar dämpas. Det gillar jag. Jag tror att jag snart är mig själv igen. Och gissa om jag har saknat det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar